Start
om homeopati
historia
hitta homeopat
om nhf
kontakt
aktuellt
länkar

homeopatins historia

Homeopatin utvecklades av den tyska läkaren Dr. Samuel Hahnemann. Hahnemann verkade som läkare från 1779 till 1843. Han såg emellertid många fel i dåtidens skolmedicinska behandlingsmetoder och han var inte rädd för att säga sin mening. Trångboddheten, smutsen och bristen på frisk luft i städerna var, enligt hans uppfattning, orsaken till epidemier. Hans planer på isoleringssjukhus, bredare gator och hus med trädgårdar var före sin tid och stämmer väl överens med dagens uppfattning. Allt eftersom hans erfarenhet växte blev han mer och mer missnöjd med dåtidens terapier, såsom åderlåtning, lavemang och överdosering av okända mediciner vilka enligt hans mening gjorde mer skada än nytta.

Vid ett arbete med att översätta Dr. William Cullens läkemedelslära stötte Hahnemann på ett stycke som skulle förändra hans tankar. I detta stycke påstod författaren att kininets verkan på malariafeber berodde på dess stimulerande effekt på magen. Hahnemann höll inte med om detta, därför att andra bittra ämnen som stimulerade magen inte haft någon effekt på feber. Han hade å andra sidan god erfarenhet av kininets verkan på kroppen och funderade på om det fanns viktigare faktorer. För att bemöta tesen gjorde Hahnemann en prövning där han testade kinin på sig själv. Vid prövningen utvecklade han specifika febersymptom. Symptomen försvann när han slutade ta kinin. Detta fenomen var början till Hahnemanns brinnande intresse för farmakologin.

Hahnemann började nu dokumentera en mängd olika medels inverkan på människokroppen. Han samlade en grupp villiga medhjälpare, vilka han gav medel, och utfrågade dem dagligen om de hade upplevt någon speciell förändring. I senare försök gav han även potenserade medel, dvs. lösningar som hade undergått en serie utspädningar. Denna åtgärd minskade risken för oönskade reaktioner.

Efter sex år av prövningar och dokumentation hade Hahnemann byggt upp en Materia Medica (farmakopé) vilken bestod av symtom som han framkallat genom läkemedelsprövningar på friska människor. Nästa steg innebar att testa om medlen hade någon verkan på sjuka människor.
Efter femton års prövningar och experiment lade han fram sina resultat för läkarkåren. Homeopatin blev snart en uppskattad terapi i Tyskland och Hahnemann fick snart många nöjda patienter.
Homeopatin spreds även snabbt i hela Europa och därmed också till England. Där gjordes jämförelser vid en koleraepidemi, där det visade sig att mortaliteten vid ett homeopatiskt sjukhus var 16,4% jämfört med 51,8% vid andra sjukhus. Under spanska sjukan 1918 låg mortaliteten i Ohio på vanliga sjukhus på 28,2 % mot 1,05% vid homeopatisk vård.

Hahnemann slutade sina dagar i Paris, där han var så framgångsrik i sin praktik, att han fick statsbegravning då han dog, 87 år gammal.